Copyright © Ingrid E Michaelsen Webdesign: kulturhus.org En berättelse om hur det kan gå till med musik och färg på ett äldreboende. Öppen grupp med äldre personer på ett äldreboende samlade en torsdag förmiddag . När de återkommande välkomstsångerna klingat ut fortsätter vi med rörelse till sången Isabella, skänk åt mitt hjärta tröst, låt nu gälla ömhetens ljuva röst ”  Blädderblocket står i centrum med en dagsfärsk välkommen bild, ett bord står intill uppdukat med kritor, penslar och vatten. En ukulele, ett par rytminstrument, några skira sjalar, vackra hattar finns också till hands, utifall det kan bli en sinnlig sittdans till enkelt ackompanjemang. Man vet aldrig vad det kan bli när energierna släpps fria! Det är mars och solen har lyst med sin frånvaro en längre tid. Det gråa har dominerat. Vi kommer överens om att skapa en solbild. Ett fönster där solen tittar in. Det är en minnesbild som alla kan erinra sig och så finns det ju en rar sång därtill som de flesta känner till, visar det sig. Vad behöver vi för att skapa detta fönster? Kanske ni karlar kan bidra med er kunskap till själva ramen? Vad behöver vi? Kunskapen sitter där. Jag får svar efter en kort stund. ”Du behöver en fönsterbåge”, säger en av männen övertygat. Jag ritar fönsterbågen men behöver hjälp för att se om det ligger vågrätt. Man kan ju inte bygga ett fönster på fri hand eller hur? Vad är det man behöver för verktyg så att det ligger rakt? ”Vattenpass så klart” hörs från en mansröst. Javisst ja, så är det.Titta nu noga så att bräderna ligger såväl lodrätt som vågrätt är ni snälla säger jag medan jag ritar linjerna på papperet. Ligger det i våg nu? Skratt och mummel hörs från publiken och det känns som om de flesta är med i det fiktiva (leken). Det blir ett godkännande även av mittstolpen från skickliga, vana ögon. Alla är med på tråden och fortsättning följer. Nu är det damernas bord: Vad behövs för att fönstret skall se hemtrevligt ut? ”Gardiner” sade någon, ”blommor” någon annan dam. Vi börjar med gardinerna för säkerhets skull. Det kan ta sin tid eller hur? Som tur är behöver vi inte ta fram symaskinen utan kritan och penseln kommer att göra jobbet. Fiffigt va? Jag känner riktigt förväntan i luften. Hur ska det här bli till? Ska vi ha långa eller korta gardiner? Det blev långa så klart hopsamlade med rosett och en gardinkappa som ramar in det hela. Nu är det dags för val av färg på tyget. ”Gul” kom övertygande från flera håll men jag tänkte, hur blir det nu med solen som ska titta in kommer den att synas i allt detta gula? Det kommer fram en personal, som målar till allas förtjusning. Se så fint det blir! Nu kan det vara dags för blomster. Längst ner i lokalen hörs en kvinna säga knappt hörbart : ”Perlagon, en Mårbacka!” Hon visste precis vad hon ville ha. Kanske hade hon tänkt på detta alltsedan jag började måla fönstret? Någon mer som vill önska? ”Jag vill ha en katt sittandes där som kikar ut”. ”Du har inte frågat mig om någonting ”säger en dam mycket besviket. Hon har suttit längst fram och sett så nöjd ut. Jag har sett henne hela tiden. Nu är hon näst intill arg på att ha blivit försummad.  Hon får genast sin chans att önska: ”Jag skulle vilja ha en ros i vas!”, säger hon utan att tveka. Vad göra nu? Fönstret är ju fullt? ”Gubbar nu får ni hjälpa mig igen”, utropar jag med tanke på att de kanske slumrar in med allt detta kvinnoprat om gardiner, blommor och djur. Nu måste vi bygga ett bord så att vi får plats med mer blommor framför fönstret. Vi fejkar ett bordbygge med vattenpasset i högsta hugg. Alla är med på resan. Vad har bordet för färg? ”Brunt” svarar flera i publiken. Under tiden som bordet färdigställs har ytterligare en dam piggnat till och har mod att önska ”en röd tulpan i kruka”. Båda blomstren får bra plats på bordet och alla är glada. Sångerna avlöser varandra medan jag ritar. Med en enkel tulpan på bemärkelsedan…, Tio tusen röda rosor vill jag skänka dej…, Min älskling du är som en ros…, Har du sett min lilla katt, Jag vill sjunga en liten stump om den där lille katten… Se nu tittar lilla solen in igen, Du lilla solsken som tittar in. Jag har målat ett enkelt mönster med vit krita på det vita papperet. Det blir nu en upplevelse att bara måla fram och tillbaka med bred pensel och så plötsligt kommer ett mönster fram! Trolleri på hög nivå som roar hjärtligt. I all iver att fånga upp allas önskningar har jag glömt bort måla solen. Ingen hade heller saknat den! Det blev pricken över i:et när solen fick titta in med sina strålar, det vill jag lova. En fin bild med många aktörer inblandade har skapats och finns kvar hur länge som helst. Genom spontan lekfullhet har timmen gått med engagemang, färg, form, skratt och sång, skådespel, monolog , dialog, sång, rörelse, dans och kreativitet. Den i gemenskap målade bilden lämnas kvar som minne på äldreboendet. Som avslutning lyssnar vi på cd:n från Du & Jag,:  I min lilla, lilla värld av blommor finns det plats för alla och envar…” och så skiljs våra vägar för den här gången. 2011-05-27 Upplevt, berättat, nedskrivet  av Ingrid E Michaelsen musik/bildterapeut/kreatör Graningevägen 1, Molkom tel. 0706 59 39 30